Familia Omnia Mea

Direktlänk till inlägg 2 februari 2012

Det är kärlek

Av Johanna Widoff - 2 februari 2012 11:08

Det finns stunder då kärleken man bär för någon som man älskar blir extra påtaglig på något sätt. När den bultar och flödar, spänner i hjärtat och rinner längs hela kroppen på ett sätt som både är fantastiskt härligt och nästan gör ont. Ont gör det för all den skörhet som kärleken innebär, all den sårbarheten som den utstår och all den oro man får bära med den. Avsaknaden av någon som inte är hos en eller oron för att den samme ska råka ut för någonting som gör den ont är väl på något sätt kärlekens baksida, för att älska måste man vara sårbar, för att älska måste man ge bort en del av sig själv till någon annan och rädslan för att förlora denna någon gör på något sätt kärleken både stark och skör.

Det finns många olika slags kärlekar, kärlekar som kommer och går, kärlekar som i olika stunder betyder olika för oss.


Sina föräldrars eller sina barns kärlek, den kärleken mellan två älskande, kärleken mellan nära vänner, syskonkärlek, en förälders kärlek till sitt barn, det finns också kärlek till sådant eller någonting som man brinner för, någonting som får en att må bra att göra. Om man så älskar en sport, någon aktivitet, naturens skiftningar eller att gå på opera... Det är kärlek det också.


Bilden av och behovet av dessa olika kärlekar tror jag för många skiftar genom perioder i livet. Ett litet barn är i stort behov av sina föräldrars kärlek och omsorg, samtidigt som jag många gånger tror att en förälder någonstans också är i stort behov av kärlen tillbaka ifrån sitt barn. Men däremellan ska barnet "stöta bort" sina föräldrar och testa sina egna ben, försöka flyga med sina egna vingar... Någon som blir äldre, i livets slut, är nog någonstans beroende också av kärlen från sina barn, vetskapen om att man inte är ensam och trots att man är gammal och grå, fortfarande är älskad och behövd.
Under längst period och allra största delen av livet tror jag att vänskapen är något av det viktigaste, dem tar upp så stor bredd av ens liv och tillgodoser och bekräftar så mycket av allt som man behöver. Där kan också den som man älskar finnas många gånger – förrutom i de fall, som ofta verkar vara, det tar slut. Mellan vänner finns sällan samma slags uppbrått.



En förälders kärlek, den där storslagna, överflödiga, den där pulserande, brinnande kärleken som kan göra att man av en till synes småsak börjar gråta. Eller att man av rädsla för sitt barns välbefinnande eller liv får nästintill onaturliga krafter.


Jag har lyckan att dela min vardag med två enastående flickor som bor i mitt liv, som bor i mitt hjärta. Med alla som man lever med under en längre tid, som man älskar och fostrar, vi blir ju alla fostrade och fostrar själva, formas och skapas av dem vi har närmast omkring oss. För inte är det bara de vuxna som formar barnen, många gånger är det lika mycket tvärtom! Därför är dessa båda livets skatter en del av mig, liksom jag och deras pappa är en del av dem...



Det finns stunder då jag tvivlar på hur man egentligen lyckas som förälder, allt det ansvar man ålagt sig, allt det som man vill ge och allt som man vill visa. Allt och lite till vill man ge åt sina barn och allt ont vill man någonstans skydda dem ifrån, samtidigt som det är en omöjlighet. Man vill hjälpa barnen finna sin väg mellan gott och ont, se livets ”sanna rikedommar”, alltid finnas där som en stöttepelare, en trygg famn, samtidigt som man vill visa dem tilltro till sig själva, till sin egen förmåga liksom tilltro till andra och ”knuffa fram dem” i livets villervalla.
Det är en balans gång att hålla kvar och släppa fri.


Flickorna blir så stora nu, var och en av dem på sitt sätt. En skolflicka som tampas med att bli liten stor, att ha delade hem, att ha kompisar och vilja själv, både hemma och borta. Testa sin egen vilja, testa sig själv och sin omgivning. Det är inte lätt att vara liten stor, vi vet, vi förstår och vi finns här för dig, älskar dig för allt som du är och för allt som du vill! Vi gör vårt allra bästa för att du ska ha det bra och vi är så ofantligt stolta över dig, du är enastående, du är helt fantastisk! Vi hjälps åt, vi klarar det och vi tar hand om dig! Jag önskar så att du slapp bära på oro och fundera, jag vill bara se dig njuta av att vara barn, leka och smutsa ner dig, skratta, hoppa och bara njuta av allt det goda som finns omkring dig. Du är oändligt älskad!


En liten dagis flicka som också blir liten stor, som kommit på att hon kan så mycket själv, som vill vara precis som sin storasyster, vara en stor flicka! ”Kan själv”. Mycket vilja, stark vilja. Tiden går så fort och du växer så snabbt. Jag älskar att se din utveckling, att dela livet med dig, du är fantastisk och mitt liv vore inte detsamma utan dig! Jag gör allt mitt bästa för att du ska ha det bra, vi är så ofantligt stolta över dig! Vi älskar dig för allt som du är, för allt som du vill – du är enastående, du är helt fantastisk! Du är oändligt älskad och jag hoppas du ska finna livet fullt av äventyr!


En djupnad kärlek.

En kärlek som är fast i mig, som gör mig stark och svag på samma gång. En älskandes kärlek. Vi har vuxit tillsammans, skapat och format, byggt upp och raserat och byggt upp igen. Min bästa vän, min trygghet, min kärlek, mitt hem. Dina armar är min borg. Det är någonting visst med att känna varandra så nära som vi gör. Som sett och som levt med varandra som vi har. Jag känner mig på ett sätt som är så svårt att beskriva med ord. För hur självständig man någonstans måste kunna vara så blir det ett så starkt beroende. Så trygg man ändå är tillsammans måste man samtidigt vara ensam. Ett krävande beroende och enstark ensamhet. Som med många en balans med att hålla fast och släppa fri, känna tillit både till varandra och till sig själv, och komma ihåg den person man älskar i vardagens slentrian. Komma ihåg den härliga personen som man förälskade sig i mellan föräldrarollen och vardagens trötthet.


Det är stor skillnad på den rosen röda nyförälskelsen med nyrakade ben och allt annat som man gör eller håller inne med för att visa allt som är bra med sig själv... Är det inte lite så? I alla fall annat än tankräm i handfatet, flingor på golvet och brödsmulor i sängen, eller de där urtvättade sköööna favorit byxorna som man skuttar runt i hemma när man är trött eller sjuk, när man gör det samma i hur sexig man är med håret på ända och . . .

Men allt har ju sin charm och det är "skönhetsfelen" som gör oss så vackra och individuella. Det är just de små egenheterna som gör oss unika, carmiga och härliga, just precis som vi är!

Det är kärlek!


I alla relationer, som förälder eller som par, måste du alltid vara dig själv, du måste vara stark i den du är och ha kärlek till dig själv. Du måste finna glädjen och tryggheten i dig och för dig själv, först då kan du fullt ut ge åt dina barn eller den du älskar. Först när du kan vara hel, hur stor del du än ger och får och delar med barn och älskling. Det är ett fruktansvärt fel och ansvar att lägga tyngd på någon annan att leva åt dig, att vara hel åt dig om du känner dig trasig... Ingen kan leva åt dig, men du kan ha många som lever tillsammans med dig!

 
 
Ingen bild

Annie Hägg

4 februari 2012 12:03

Du skriver otroligt fint!

Johanna Widoff

4 februari 2012 13:52

tack så jätte mycket! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna Widoff - 22 februari 2017 05:31

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

Av Johanna Widoff - 18 maj 2016 11:20

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

Av Johanna Widoff - 26 november 2015 22:41

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

Av Johanna Widoff - 16 augusti 2015 23:56

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Av Johanna Widoff - 12 maj 2015 10:59

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...

Presentation


Öppna ditt hjärta och följ dina drömmar!


Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards