Bara vara du och jag. Du och jag vi klarar allt tillsammans!

Men det räcker inte! Ensam är inte stark och vi klarar oss inte bara du och jag. Vi är alla beroende av varandra. Vi behöver fler för att klara oss, för att orka och för att det ska gå ihop, för att må bra rent av!

Vi behöver vara många för alla ger oss olika saker och ingen är bara en, vi har många små personligheter och egenheter som vi behöver få utlopp av för att vara hela oss själva.

Vi behöver våra vänner som accepterar oss precis som vi är, som delar våra intressen och ger oss utlopp för våra tokiga sidor. Vi behöver våra föräldrar (och svärföräldrar) som stöttar och hjälper oss, som på ett eller annat sätt skapat och format oss. Dem finns där om det kör ihop sig ibland, dem finns där med sin trygga kunskap, med en extra hand ibland... Dem blir mor- och farföräldrar åt våra barn och blir värdefulla på fler sätt.

Våra barn som vi älskar så högt och skulle gå genom eld och vatten för behöver vi också! Ibland av orsaker som vi kanske inte själva riktigt förstår eller kan sätta ord på. Dem är delar av oss och av värden, dem har givits åt oss att se efter, älska och vårda... Som vi finner extra styrka för, som vi glömmer trötthet och måsten eller behov för, av den renaste och största av kärlekar.

Sin älskling som man behöver nära och avstånd till. Sin älskade som ser igenom, som ser allt, som finns där, som är, som får och som tar. Man behöver någon som bara finns där, alltid. I de fulaste stunderna och de ögonblicken som är sådär obeskrivligt vackra. Man behöver någon som, hur eländigt allting är, ändå får en att skratta och kan sprigda värme inombords. Man behöver någon som håller om en, även om man varit dum, gjort fel, eller ändå bara känner sig sådär dålig...

Vi behöver alla någon annan ibland, för bara du och jag räcker inte till. För hur mycket vi än vill så tryter orken och våra kunskaper ibland. Världen är större än vi tror och för att kunna ta oss runt i den behöver vi ibland en hjälpande hand eller någon som förstår, eller bara pekar i rätt riktning. Vi är inte ämnade att vara ensamma och klara oss på egen hand. Vi ska vara tillsammans, många och flera tillsammans, om än på lite avstånd ibland.

Egen tid, tillsammans tid, gemensam tid. Avstånd och egentid får oss att värdera tillsammans tiden, får oss att sakna och längta hem till vårt eget lilla kaos som vi ändå är så stolta över och tacksamma för.

Jag tycker om att klara mig själv och att stå på egna ben. Det känns bra, då känner jag mig stark. Och ganska ensam. Då saknar jag gemenskapen och känslan av att ha åstadkommit och klarat någonting - tillsammans. Jag pratar och utvecklas, jag frågar och växer!

Ibland är det svårt att få tiden att gå ihop, räcka till och man får pussla. Det är mycket man vill, mycket man borde eller måste eller behöver och andra saker som också gärna ska få ta plats.

Livet är en balansgång mellan alla dessa element. Det gäller att komma på vad som faktiskt är viktigt, vad som verkligen får en att må bra och prioritera det.

Sömn är egentligen riktigt viktigt och jag sov dåligt i natt och går inte och lägger mig i tid idag heller... Ibland får man göra avkall på något för att ett annat ska få träda fram. Skriva får mig ändå att må så väldigt bra och ger mig utlopp för många kreativa och drivande saker inom mig. Det är renande, härligt, jag växer och utveklas och det gör mig stark.

Att övervinna rädslor. Jag är och har nog alltid varit ruggit mörkrädd, speciellt ute, på kvällen, då får jag för mig så mycket... Idag övervann jag lite av den rädslan för att jag verkligen behövde och ville gå ut. Både hundarna och jag behövde det efter en dag inne och mycket mer stillasittande än vad jag är van med. Lilla hjärtat var sjukt och behövde mig. Men när pappa kom hem kunde jag passa hundarna ute och få lite luft själv - balsam för själen och för jaget. (viktig och stor skillnad på ego och jag!)

Det är ofta där, av någon anledning, eller när jag precis är sådär trött att jag bara vill somna, som alla de där guldkornen väcks i mina tankar. Som tur var lyckades jag plocka upp tillräckligt många för att kunna spara de även nu senare...

Igår kände jag mig sådär maktlös, när mitt älskade lilla hjärta blev sjuk och det finns så lite jag faktiskt kan göra för att hjälpa henne, för det känns inte som "att bara finnas där" räcker! Man vill bara ta bort allt det onda från deras små sköra kroppar och ja.. jag vet inte. Det gjorde ont i mig också! Älskade lilla skatt! Med tårar i ögonen, tätt intill i min famn och det är "dumma" det som är sjukt! Jaa dumma!

Men det går över! 

Igår var vi hemma och hade mys hela dagen, idag var det mys på sitt sätt, dels med stök och doningar, dels med kramar och gos, dels med en hel massa plugg som jag suttit med tills nu efter jag läst sagor och kramats <3

Imorgon blir det mer, men jag hoppas vi är så pass pigga och krya då att vi orkar lite annat än att bara vara hemma och inne - frisk luft vill vi ha!

Nu är det dags att vila både huvud och ögon till imorgon! I min älskades famn <3