När huvudet är någon annanstans och det inte vill som jag vill. När tankarna svävar iväg och vägrar samla sig. När hjärtat är oroligt och själen är rörig. Då är det svårt att ta sig fram och få någonting gjort.

Det är alldeles för tyst hemma, och radion spelar inga låtar som jag vill höra idag. Nova bökar och snosar i mitt kna, behagligt varm i höst rugget som sliter de gulnande löven från sina grenar, nerpiskade av regnet som faller och faller. Klockan tickar och tickar från spiselkransen och allt känns så rörigt och i oårdning, trots att det är ovanligt mycker ordning och jag till och med drog av golven med dammsugaren i morse.

Jag behöver tid och utrymme, jag behöver lugn och närhet. Jag vill ha liv och rörelse, springa, dansa fram och hoppa lite i soffan kanske. Alla drömmar som väntar på att uppfyllas, alla platser som väntar att besökas. Alla känslor som stormar i mitt inre, bara väntar på att få ta uttryck. Allt som jag vill, som jag kan, som jag vill lära mig, som jag vill göra, allt trängs och knuffas det för att komma till sin rätt, för att bli valt först, för att få ta form.

Några härliga foton jag tagit tidigare år..

Ibland vill jag bara gå sönder och bli liten igen. Spola tillbaka och uppleva några av barndommens minnen en gång till. Jag minns det så väl, några saker. En viss plats, bevarat som ett foto i mitt inre, en doft, ett skratt, några ord, eller känslan i ett möte. Tänk att få vara där, just där, en gång till...

Jag har alltid varit rädd för och kännt ett obehag över det här med att bli vuxen, och inte vill jag vara det heller. Det känns så tråkigt och allvarligt på något sätt... Det är svårt att sätta ord på vad det är, men jag vet att det är någonting som funnits, vuxit och på något sätt gjort ett tydligt avtryck i mitt inre. Kanske är det därför vissa saker blir jobbigt ibland, för att det någonstans är sammankopplade med "vuxenheten", och då är det någonting, någonstans, som gör att det blir ett motstånd. Måste man bli vuxen? Hur är man då och vad är det för slags kriterier på det?

Kanske hoppar jag över den biten, och bara är mig själv en stund till. Leker, lever, kramas och drömmer.. Även om jag vet att jag säkert blev "lite vuxen" för ganska länge sedan, och gör många saker, precis som man ska, tänker "sådär som de allra flesta" gör.. Men ändå.

Felicia fortsätter att fashinera och sprida glädje. Den allra klokaste, finaste och goaste tjejen som finns! Så insiktsfull och fin, hon har ett otroligt sätt att sätta ord på sina känslor och förstå... Om hon först blir ledsen över någonting, som man kanske inte förstått vad hon menade i samband med att hon är trött eller liknande, det blir något tokigt och hon blir ledsen, för det är klart man kan bli när någon inte alls förstår en! Men när jag då pratar med henne och frågar, och en liten stund senare så säger hon "nu är jag inte ledsen mer" "först blev jag ledsen för att.. sen blev jag inte det med för nu.." !!! Till exempel på kvällen vill hon dricka varm mjölk, vilket jag inte hämtar till henne innan hon gjort sig klar med tandborstning och toa (kan bli så tokigt annars om man dricker en massa på kvällen.. ), vilket hon inte alltid tycker sig behöva och blir kanske ledsen (om hon är trött framför allt) vilket sedan snabbt går över när jag berättat varför det är så, visat att jag förstår henne och väntar en liten stund, då vill hon helt självmant gå - och är glad, vilket hon också känner och kan beskriva!!!

Felicia mitt älskade underverk

Finns inte ord för min kärlek till dig
all den lycka jag upplever och känner
all den stolthet som jag bär för dig
den oro som lurar
All den samhörighet jag delar med dig
och allt det fantastiska det är att vara mamma
Min ängel, min prinsessa och allra största skatt
Jag älskar dig i all oändlighet

Du är den vackraste som finns

Du är värd all jordens lycka

Jag tror på dig - du kan klara allt du vill

Älskade lilla hjärtat oktober 2009

Du är alldeles fantastisk precis som du är

Från dagen du föddes (och före det) har du mitt hjärta

Det finns inte ord för hur oändligt mycket jag älskar dig

och hur stolt och glad jag är över att just du är min dotter!

Den största gåva man någnsin kan få, är att få dela uppväxten och finnas till för dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...