I natt skriver jag på papper. Pennan vill det i min hand. Efter en lugn och mysig, kravlös dag med den vackraste jag vet. Bara för att jag fått låna dig, bara för att du är min en liten stund, för att just nu är det du och jag i vår egen lilla värld. Här kan vi resa och skapa vad vi vill, här kan vi vara just som vi är, drömma och leka, upptäcka världen och gå på äventyr.

Dina sår kan jag blåsa på och plåstra om, har du ont, blir du ledsen eller rädd kan jag hålla dig tätt intill mig, stryka din kind, ditt hår och viska mjuka ord till dig. När du är glad kan jag skratta med dig, glädjas med dig över framsteg och upptäckter. Uppmuntra dig till nya lärdomar och steg i livet. Det är inte bara jag som ska visa och lära dig, för tänk att du vet och förstår så mycket om livet, kom ihåg det, bär med dig det. För jag lär mig så mycket med dig.

I natt ville jag skriva, bara för mig. För alla tankar är inte tänkta att delas med andra, inte innan de mognat eller övervägts. Några saker ska behållas som de är.

Frågor som behöver ställas. Svar som borde ges. Tankar som vill luftas och meningar som ska få ord.
Saker som ligger och gror växer sig ofta större än det borde. Missförstånd som inte reds ut, slutar ofta i hemskt trassel. Sår som inte får läka växer irriterat...


När du skrattar blommar min själ. När du kramar mig svävar jag. När du håller min hand är jag starkast. Världen är vacker när vi ser den tillsammans.



Så härligt det är att svamla i nattens stilla mörker.