När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta.
När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig.
När jag känner att de brottas med känslor och tankar för stora och svåra ibland för att ge ord, då vill jag lyfta bort det tunga så de får vara barn, med lätta sinnen.
Jag önskar att jag kunde göra mer. Jag vill ta det onda ifrån dem.. Jag önskar att jag gjorde mindre.
Jag önskar att jag sa mer bra och fint och ömt. Jag önskar att jag sa mindre.
Jag önskar att jag i förväg skulle veta vad som kunde vara rätt i stunden. För det man visste efteråt skulle vara så mycket värt i förväg.
Jag vill skratta med dig. Jag vill torka dina tårar. Jag vill skapa minnen, upptäcka och gå på äventyr i livet. Vid din sida.
Jag vill hålla dig. Vagga dig. Ge dig all min kärlek. Jag vill att du ska veta och känna hur älskad du är. Hur viktig du är. Hur värdefull du är. Precis just nu, och alltid. Precis som du är.
Jag vill att du ska veta att jag gör mitt bästa. Men jag lär mig fortfarande, och jag gör fel ibland.
Det är okej, att göra fel ibland. Då kan vi lära oss och utvecklas.
Det är okej att vara ledsen. Det är okej att bli arg, besviken. Det är okej.
Det är okej att vara sjuk ibland, att tycka saker är svåra, jobbiga, att inte vilja. Det är okej afr tycka olika, då är det som det ska, fastän det inte alltid är sp roligt.
Det är okej att känna sig förvirrad. Det viktiga är att vi klarar det tillsammans.
Det vet jag, för det har vi alltid gjort, det är det vi gör. Vi klarar det. Tillsammans.
Du och jag och vi. För det är så det är!