Att vara uppriktig, att tala sanning. Att vara objektiv och att återge. Jag har läst om det i skolan och hur otillförlitliga vittnesmål är, att efter gånger av upprepning, minnen, erfarenheter och känslor, så ändras vittnes utsagan efter varje gång. Därför har jag tittat i sådant som jag förut antecknat och som tidigare skrivits. Därför återges ingenting i sin ”helhet” eller alltför precist – tiden, erfarenheter och allt som hänt sedan dess spelar minnet allt för stora spratt.

.

.

Here’s the truth,

the whole truth and nothing but the truth

so help you God!

.

.

Jag har aktat mig mycket för att skriva om vissa saker och vissa delar av mitt liv här i min blogg. Jag har velat skydda min familj, mig själv och hela den här situationen som tycks urarta allt mer. Jag har inte velat vara del i det ”blogg krig” som verkar utkämpas. Jag har inget behov av att jämföra mig eller mäta mig med någon annan. Jag har inget behov av att peka åt, hänga ut eller få med håll från andra i det avseendet.

Jag är trygg i den jag är, i vetskapen om att jag gör mitt bästa (jag vill väl, försöker tänka till och göra så bra jag kan, jag kan stå för det jag sagt och gjort, jag vet att det inte alltid blivit bra, men min tanke bakom har varit så bra jag förmått). Jag är trygg i den plats jag funnit, den plats som vi valt åt varandra och vårat sätt att förhålla oss till situationen och det som möter oss... Det räcker för mig, jag vill inte byta ut någonting av det jag har, jag är så glad, så stolt, så tacksam och så vördnadsfull inför det!
 

.

.

De gånger jag pratar om allt det här komplexa, den maktlösheten som jag känner och den förtvivlan jag upplever inför allt det som är svårt, som gör ont och känns både orättvist och fel, är det aldrig någonsin för att svartmåla någon annan eller ställa denne i ”dålig dager”. Vilket jag så gott som alltid förtydligar!

Jag försöker bara se på allting med nya ögon, finna andra vägar att gå för att komma runt allt det här. För att hitta ett förhållningssätt, för att förstå.

.

Jag är trött på att bli uthängt och pekad åt. Mina välmenade försök vänds emot mig och försvarar jag mig blir jag hånad. Allt jag säger plockas ur sitt sammanhang och slängs tillbaka fördärvat. Krav efter krav spottas i mitt ansikte; ska, får inte, ingenting, och med det följer diverse tillmälen och hot; idiot, dum huvud, mara, flicksnärta, fittjävel, psykfall, ska banka in skallen på dig, det är inget hot det är ett jävla löfte, jag ska sätta stopp för dig det ska du nog få se . . . . . orden i följd fyller flera A4 sidor.

Mina frågor och min välmening förlöjligas. Min kärlek förfulas och allt som är gott slås i bitar. Alla försök är förgäves och där spaltas rättigheter, respekt, ansvar och skyldigheter upp, acceptans och ”din rättmätiga plats”, gränser och så vidare.

Jag vill inte läsa av andra hur jag känner, tänker eller vad jag har för avsikter i den jag är och vad jag gör! Ingen annan än jag kan veta det, och de felaktiga antaganden som görs ligger till last för alla! Det finns ingen vinst i det för någon!

.

.

Jag flyttade mil hemifrån, jag stod ensam. Idag har jag fortfarande inte många… En sak jag tydligt minns från när jag kom hit, när mitt hjärta föll för D och han råkade ha en dotter sedan tidigare, var att den tjejen som var mamma, kanske skulle kunna vilja bli min vän. Jag var orolig, jag var tydlig mot D, det vet jag så väl, för jag har genom åren så många gånger försökt sätta mig in i hennes situation, tänka hur jag själv skulle vilja bli bemött i olika situationer, tänkt och känt vad jag skulle tyckt vore viktigt…

Jag skulle vilja veta om pappan träffade en ny, jag skulle vilja träffa henne och veta vem hon är! Det var det första… Jag skulle vilja veta att mitt barn har det bra med den här tjejen, jag skulle vilja kunna prata med henne om mitt barn. Sen har den här tanken och känslan dykt upp emellanåt.
Efter jag fick min egen dotter har jag ännu mer tänkt på detta, så klart! Och ja, jag har alltid kunnat förstå det komplexa och svåra i att någon annan tar hand om mitt barn, så klart! Men jag har också tänkt och känt ”det ger mig inte rätt att bete mig hur som helst!”

Svårt, mycket svårt.

Det var del ett...

 

malle

11 juni 2011 21:47

Fint! Väntar med spänning på fortsättningen :)
Och kan inte annat än hålla med. Har ju "hennes" sits själv. Och jag ville ju såklart veta vem den nya kvinnan var och sådär. Kan inte säga att vi är vänner, men vi är iaf inte ovänner. Pratar då vi ses och sådär :) Och allt känns SÅ mkt bättre än med de han haft tidigare.. (Dock har jag ogillat dem av div. andra skäl.. :P)

http://maltazar.blogspot.com

 

Mig

13 juni 2011 12:21

Vill se del två. Det sista du skrev är ju så otroligt bra skrivet, bara för att situationen är som den är ger det inte linda rätten att bete sig hur fan som helst. Hon kan agera vuxet så blir nog allt mycket enklare.

Johanna Widoff

13 juni 2011 15:46

Den kommer..! ;) Tack! Det är bara det som jag ser som sant, man kan inte bete sig hur som helst "bara för att"...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...