Att vara uppriktig, att tala sanning. Att vara objektiv och att återge. Jag har läst om det i skolan och hur otillförlitliga vittnesmål är, att efter gånger av upprepning, minnen, erfarenheter och känslor, så ändras vittnes utsagan efter varje gång. Därför har jag tittat i sådant som jag förut antecknat och som tidigare skrivits. Därför återges ingenting i sin ”helhet” eller alltför precist – tiden, erfarenheter och allt som hänt sedan dess spelar minnet allt för stora spratt.

.

.

Here’s the truth,

the whole truth and nothing but the truth

so help you God!

.

.

Jag har aktat mig mycket för att skriva om vissa saker och vissa delar av mitt liv här i min blogg. Jag har velat skydda min familj, mig själv och hela den här situationen som tycks urarta allt mer. Jag har inte velat vara del i det ”blogg krig” som verkar utkämpas. Jag har inget behov av att jämföra mig eller mäta mig med någon annan. Jag har inget behov av att peka åt, hänga ut eller få med håll från andra i det avseendet.

Jag är trygg i den jag är, i vetskapen om att jag gör mitt bästa (jag vill väl, försöker tänka till och göra så bra jag kan, jag kan stå för det jag sagt och gjort, jag vet att det inte alltid blivit bra, men min tanke bakom har varit så bra jag förmått). Jag är trygg i den plats jag funnit, den plats som vi valt åt varandra och vårat sätt att förhålla oss till situationen och det som möter oss... Det räcker för mig, jag vill inte byta ut någonting av det jag har, jag är så glad, så stolt, så tacksam och så vördnadsfull inför det!
 

.

.

De gånger jag pratar om allt det här komplexa, den maktlösheten som jag känner och den förtvivlan jag upplever inför allt det som är svårt, som gör ont och känns både orättvist och fel, är det aldrig någonsin för att svartmåla någon annan eller ställa denne i ”dålig dager”. Vilket jag så gott som alltid förtydligar!

Jag försöker bara se på allting med nya ögon, finna andra vägar att gå för att komma runt allt det här. För att hitta ett förhållningssätt, för att förstå.

.

Jag är trött på att bli uthängt och pekad åt. Mina välmenade försök vänds emot mig och försvarar jag mig blir jag hånad. Allt jag säger plockas ur sitt sammanhang och slängs tillbaka fördärvat. Krav efter krav spottas i mitt ansikte; ska, får inte, ingenting, och med det följer diverse tillmälen och hot; idiot, dum huvud, mara, flicksnärta, fittjävel, psykfall, ska banka in skallen på dig, det är inget hot det är ett jävla löfte, jag ska sätta stopp för dig det ska du nog få se . . . . . orden i följd fyller flera A4 sidor.

Mina frågor och min välmening förlöjligas. Min kärlek förfulas och allt som är gott slås i bitar. Alla försök är förgäves och där spaltas rättigheter, respekt, ansvar och skyldigheter upp, acceptans och ”din rättmätiga plats”, gränser och så vidare.

Jag vill inte läsa av andra hur jag känner, tänker eller vad jag har för avsikter i den jag är och vad jag gör! Ingen annan än jag kan veta det, och de felaktiga antaganden som görs ligger till last för alla! Det finns ingen vinst i det för någon!

.

.

Jag flyttade mil hemifrån, jag stod ensam. Idag har jag fortfarande inte många… En sak jag tydligt minns från när jag kom hit, när mitt hjärta föll för D och han råkade ha en dotter sedan tidigare, var att den tjejen som var mamma, kanske skulle kunna vilja bli min vän. Jag var orolig, jag var tydlig mot D, det vet jag så väl, för jag har genom åren så många gånger försökt sätta mig in i hennes situation, tänka hur jag själv skulle vilja bli bemött i olika situationer, tänkt och känt vad jag skulle tyckt vore viktigt…

Jag skulle vilja veta om pappan träffade en ny, jag skulle vilja träffa henne och veta vem hon är! Det var det första… Jag skulle vilja veta att mitt barn har det bra med den här tjejen, jag skulle vilja kunna prata med henne om mitt barn. Sen har den här tanken och känslan dykt upp emellanåt.
Efter jag fick min egen dotter har jag ännu mer tänkt på detta, så klart! Och ja, jag har alltid kunnat förstå det komplexa och svåra i att någon annan tar hand om mitt barn, så klart! Men jag har också tänkt och känt ”det ger mig inte rätt att bete mig hur som helst!”

Svårt, mycket svårt.

Det var del ett...