Bloggen har fått vila när livet tagit plats.

Jag har inte haft möjlighet, inte tid och inte ord till att skriva så mycket. Jag har inte valt att prioritera det och när jag velat, då har jag inte alltid orkat eller funnit orden jag sökt.

Men det kliar i fingrarna när jag inte "får" skriva och bubblar av ord i mitt inre. Nu ska jag försöka samla in och formulera...

Två veckor har gått sedan sist jag skrev, våran semester tillsammans och en hel massa annat.

Fåglarna kvittrar utanför och solen är påväg ner. Vi har haft en alldeles lagomt härlig mys söndag, hemma.

Lördag 25 junirullade vi hemmifrån strax efter lunch, med takboxen (!!) på och bilen packad. Glada, förväntansfulla och ivriga - ut på nya äventyr, semester och härlig sommartid tillsammans

Resan ledde norrut, det vad spännande, härligt och vi alla fyra (fem med go hunden våran) var så duktiga och fina! Både Daniel och jag är så stolta över våra fantastiska tjejer och hur goa dem är! Båda flickorna är så kloka och snälla! Dem växer så fort och ibland märks det så tydligt hur stora dem verkligen är, fastän i alla fall jag gärna vill att dem ska vara små en stund till... :-) Alldeles enastående och otroligt fantastiska är dem i alla fall båda prinsessorna!

Ungefär halvvägs stannade vi på en camping för övernattning och lite bus. Tjejerna var super exalterade, glada och fulla av energi efter en dag i bilen och spänningen av att vara på semester, på äventyr någon helt annan stans.. Jag älskar att dela, uppleva och vara med om tjejernas nya upptäckter, deras utveckling, deras härliga syn på livet. Det är uppfriskande och alldeles underbart!

Det var skönt att somna i Daniels famn efter en lång dag i bilen och irrande tankar och besvärliga känslor...

Förmiddagen efter fortsatte resan, med ytterligare ett stopp, detta vid lunch tid för lite tokigheter på ett fantastsikt lek palats där vi skojjade runt tills vi var alldeles trötta. Daniel är bäst som kör så lugnt och bra!!

Vi kom fram till vår slut destination strax före 17 tiden. Då lekte vi i solen, skrattade och skojjade, barnen, Älsklingoch jag.

Under (nästan) veckan i Norrbotten hann vi med en tripp till Happaranda och Finland. Vi hälsade på Daniels mormor Nanny, träffade lite andra släktingar, lekte med tjejernas syssling Cornelia, där barnen flög fram och skrattade så dem fick ont i magen :-D Badade, såg renar, grillade, åt glass, kvällsmyste, fiskade och mycket annat roligt, härligt som hör sommar och semester till. (som att bli brun, få massa myggbett, ligga i gräset, få sand i skorna, skrapa knäna, hålla handen, kramas när solen går ner . . . .)

Jag och Daniel gick härliga kvällspromenader när barnen somnat, fiskade och låg och små pratade.. Njöt, myste och tog hand om varandra riktigt ordentligt. Sådär nykär pirrigt och härligt, fast på ett sätt som inte går att beskriva när man faktiskt känner varandra så bra som vi gör.

Tryggheten i att vi alltid varit/är ärliga mot varandra, den starka kärleken som vi alltid hållit högt. Det retsamma buset, skrattet, vänskapen som får oss att bli sådär nykära igen..

När vi sedan åkte hemmåt hade vi kunnat stanna kvar, för vem vill inte förlänga semestern lite till?!

Vem vill inte bara njuta, leva i sagan.. Känna solen mot huden, sommar grönt gräs som kittlar under fötterna och solvarm sand som rinner mellan tårna. Vem vill inte höra vågorna som rullar mot stranden, det svalkande vattnet efter en dag i solen. Skratta med barnen åt allt och ingenting, gå hand i hand mot solnedgången med doftande blommmor och fågelkvitter. Vem vill inte ta dagen som den kommer, kittlas, gå på äventyr och komma hem alldeles för sent. Vem vill inte somna tätt intill sin älskade, omslingrade i en het kyss...

Borta bra men hemma bäst!

Det var skönt att komma hem! Vi stannade och sov i en stuga även på vägen hem, tjejerna fick somna i bilen efter en hel dags bus och skoj, sen bäddade vi och  bar in dem. Danieloch jag låg länge och pratade, skrattade, delade våra minnen och drömmar om framtiden. Jag är så glad att jag har dig!

När vi kom hem tog vi det lugnt, gick ut en stund efter regnet, vi var lite sega efter en lång dag i bilen och det var skönt att komma ut lite, äta och krypa upp i soffan och kramas till en film.

Det var så härligt under hela semestern att vara hemma tillsammans, ta hand om varandra, åka iväg på lite roligheter eller bara göra helt enkla vardagliga saker.

Hjärtebarnet, sambons fina dotter, hade det lite små jobbigt stundtals, och vi med.. Sexårs trotsen / "krisen" eller vad man vill kalla det. Mellan stunderna med vår kramgoa, nyfikna, glad härliga tjej som är både stor och klok hade vi en liten, ledsen, arg tjej som varken hörde, förstod, ville eller lyssnade, än mindre berättade något...

Att växa och bli stor är verkligen inte alltid helt lätt, allt som händer både runtomkring, inombords och med kroppen, hitta sig själv mitt i hela världen. Tron på sig själv, det nya som väntar och bilden av omvärlden och av sig själv genom andra. Många stora frågor och funderingar om hur allting hänger ihop. Det är inte konstigt om man blir lite förvirrad, om det krockar och inte hänger ihop, då måste man få reagera på något sätt!

Vi älskar dig, vad som än händer, vilken väg du än går och vad du än gör, så älskar vi Dig, precis som du är!!! Vi finns här för dig och hjälper dig allt vi kan och förmår! Vi bryr oss om dig och är så ofantligt stolta över dig!

På måndagen, den andra veckan, begav vi oss söderut istället. Ner till Stockholm och Mariefred, där jag kommer ifrån, är uppvuxen och mina föräldrar, systrar och släkt bor. Det är verkligen vackert där och förrutom att jag många gånger saknar föräldrar, systrar och släktingar saknar jag den fantastiska naturen och de härliga människorna som bor där. Mentaliteten, bemötandet.. Människor är verkligen olika beroende på var dem bor/är uppvuxna!

Båda tjejerna hade sett fram emot och längtat efter den här resan och var jätte glada att komma fram. Jag är verkligen super glad för det! Och tacksam emot mina föräldrar och fina systrar som tar sig an båda flickorna så bra, även fast bara en av dem är biologiskt knuten till mig. Dem älskar, ser, möter och ger lika generöst och helhjärtat till dem båda endå!

Även den här resan bjöd på nya äventyr, upplevelser, mysiga stunder, skratt och solsken. Vi badade ännu mer, åt glass, gick små promenader och åkte iväg på lite skoj och träffade några andra finisar som bidrog till en fantastisk semester. :-D

Daniel och jag tog tillfället i akt och uppfyllde en av hans drömmar, något som han velat nästan sedan vi träffades... Vi bokade bord, klädde upp oss och tog tåget till storstan´ för en oförglömlig kväll tillsammans, bara han och jag. Ibland är det bra att vara det förälskade par som vi är, unga och i behov av lite vuxentid och egna "aktiviteter". Vi strosade på stan, tog en drink, tittade på folk, pratade, åt en fantastisk middag; maten smälte i munnen! Skrattade, umgicks och hade super kul/mysigt/trevligt.

Jag har lärt mig mycket om mig själv, vuxit och testat min tro, mina styrkor och min syn på livet. En del saker om själutveckling och liknande gick upp för mig och tog fäste på ett nytt sätt, även om det gjorde svinigt ont... "What doesn' kill you makes you stronger!"

Jag är glad, jag växer, jag känner både styrka och kärlek, i och till mig själv och för allt jag har omkring mig.

När vi åkte var vi på samma sätt sugna att stanna, samtidigt som det var så skönt att komma hem! Vi stannade på vägen den här gången för att åka karuseller, titta på djur och sånt där som hör sommar och semester tider till. En kanon lyckad dag!

Tack världens bästa och mest fantastiska familj för en oförglömlig semester! Tiden tillsammans med er är den mest underbara, jag är så glad och lyckligt lottad som har er och det finns inte ord för hur oändligt mycket jag älskar er!!!

Den värmen jag känner när du kryper nära och kramas, bara vill vara hos mig. Ler emot mig och visar eller talar om på ditt eget sätt hur viktig jag är för dig... Varje gång din hand söker min eller du ivrigt kommer för att visa eller tala om... De där små stunderna, sakerna, orden och skratten, allt som vi delar från litet till stort. All den glädjen och det som är svårt vi möter och klarar tillsammans... Jag är så stolt över dig, jag älskar dig så ofantligt mycket och jag är så tacksam och lycklig över allt vackert jag får dela med dig! Du, min vackra lilla skatt, du och jag!

”Min lilla sanning”

D och jag fick kontakt första gången i början av juni 2005, vi fann varandra snabbt och allting gick fort. Det sa bara klick och vi båda öppnade oss för varandra, vi pratade om allt!
Han hade en liten dotter och någon månad tidigare hade han och mamman flyttat ifrån varandra efter ett kort och inte riktigt bra förhållande…
Han kom ner till mig två gånger inom någon vecka innan jag tog tåget för att komma hit till Sandviken första gången, precis dagarna före det att hans dotter blev fyra månader. Delar av detta, som att han träffat mig vet jag att D talade om för sitt ex, då jag minns tydligt hur viktigt det var för mig, eftersom det var ett barn med i bilden och jag skulle finnas där med honom och hans dotter.

Senare den sommaren vid överlämningar var jag med min pojkvän, dels tror jag inte han ville lämna mig ensam, dels ville han ha mig med (eftersom han ville vara ärlig mot exet och för att han tyckte jag var viktig för hans dotter) och många gånger skulle vi någonstans när vi var iväg med bilen.
Jag minns att jag alltid var fundersam över situationen och den här tjejen. Jag vet att jag dröjde vid bilen, eller stod vid sidan, alldeles bakom D vid de här tillfällena, dels för att det kändes så konstigt allting, dels för den här tjejens uppsyn och bemötande…
Vid ett tillfälle, en regnig dag hade vi pratat om att vi skulle presentera mig ordentligt, visa hans ex vem jag var, så att hon skulle kunna känna sig tryggare i och få ett ansikte på den som D som pappa valt att ha vid sin sida. Tyvärr blev inte den presentationen alls som vi tänkt oss.

Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...

Senare genom åren har det varit olika killar hos Ds ex som dottern har träffat olika mycket. Sedan har dem försvunnit... Aldrig har D som pappa fått höra någonting om eller inför introducerandet av de här killarna eller deras existens. Några av dem, liksom någon vän eller föräldrar till exet har också vid flera tillfällen varit med vid överlämningar, varit barnvakt med mera, vilket aldrig varit konstigt, vilket D aldrig blivit rådfrågad eller informerad om, och det har inte heller varit någonting med det, att exet skött det och gjort som hon gjort. Vi har inte varit mycket för att kommentera eller ifrågasätta, utan litat till att hon ska göra det som blir bra för flickan.

29 september 2006 var min sambos dotter (ett år och 7 månader) hos oss, enligt avtal. Han lämnade henne tryggt hos mig efter över ett år tillsammans, till det att hans ex skulle komma och hämta flickan några timmar senare. Telefonen ringer, det är hon som ringer med hotfull ton, hon skriker så jag inte kan hålla telefonen mot örat… Jag vet att jag sa någonting om att flickan inte var klädd och behövde byta blöja, och att enligt avtalet skulle hon inte hämtas förrän senare samma eftermiddag. Jag ringer Ds föräldrar på en gång och frågar vad jag ska göra…
Jag ville inte fatta det beslutet själv.
Hela det gångna året hade varit svårt av olika anledningar och många gånger, trots avtal, vägrades D som pappa hämta sin dotter när han skulle. Andra gånger fick han elaka meddelanden om att han nu med detsamma skulle hämta henne, av olika anledningar som jag inte behöver tala om här.

Jag satte då på cartoon network och gick in i sovrummet där vi hade de mesta leksakerna i vår tvåa. (sovrummet ligger för övrigt ”längst in” i lägenheten) vi la lite pussel, lekte vid låtsas spisen och låg i sängen och läste sagor och sjöng, då sambons dotter vänder sig på mage och reser sig upp och slår huvudet i fönsterbrädan och blir lite ledsen. Efter lite kramar blir allt bra igen.
En kort stund vet jag att jag gick ut i hallen, där vankar Ds ex förälder, utan för trapphuset står den andre och emellanåt är det någon som skriker hotfullt och sparkar på dörren. Jag vet att jag skakade i hela kroppen, att jag ringde gråtandes till polisen för denna hotfulla situation (som dessutom upprepades ännu en gång senare den sommaren, när flickan inte ens var hos mig). Jag ville bara skydda den lilla flickan från allt det där så vi ”gömde oss” i sovrummet… När jag fem tio minuter före 16 ringer/skriver till exet att hon kan komma upp – jag orkade inte mer! – sliter hon flickan ur armarna på mig och spottar fram svordomar och hot om att jag ska akta mig noga och att hon ska slå ihjäl mig m.m

Jag har så många gånger fått höra vad jag gör, bakom vår stängda dörr, vad jag tänker och tycker och varför jag gör eller säger... Hur någon annan kan anta och hitta på så mycket förstår jag inte, men jag vet att dessa antaganden inte är till gagn för någon och att jag mycket hellre hade sett att vi kunnat prata, lyssna och vågat fråga varandra, litat till detta och försökt bygga någonting bra.

Under åren som gått har jag många gånger lagt och vyssat Ds dotter, jag har burit och hållit henne i min famn. Sett efter henne och skött om henne, allt efter det bästa jag förmått. Jag har vuxit vid hennes sida och tillsammans med henne, följt hennes utveckling liksom dem andra som står henne nära.
Min sambos dotter och jag har alltid, från första stund, funnit varandra, hittat ett sätt att förhålla oss till kaoset omkring oss och vara dem vi är, där vi är. Men jag har aldrig ”lagt flickan mot mitt bröst” på vad sätt som skrivs om mig. Exets relation till flickan varken kan eller vill jag göra någonting åt eller lägga mig i, det som är mellan dem kan inte jag påverka och det skulle jag aldrig vilja eller lägga energi på heller!

Alla de här påhoppen är både befängda och felaktiga och förstorade av någon som redan från början valt hata mig och se svart (exets egna utryck). Jag har aldrig fått en ärlig och uppriktig chans eller möjlighet att (visa och) vara den jag är, med det jag kan tillföra.

Ds ex har aldrig sett någon vinst i att ha en fungerande relation,(hon har själv sagt detta) hon har aldrig velat det och därför har det också varit omöjligt för mig att möta de krav, befallningar och kränkande handlingar och uttalanden som hällts över mig.

Jag var med när Ds dotter sa sitt första ord ”pappa”, han som hon alltid älskat så högt, som hon alltid haft någonting alldeles visst och speciellt med, dem har delat en djup hemlighet, som bara dem förstår. Jag var med när hennes ordförråd växte, jag blev hennes ”Hanna”, hennes vän, en närstående vuxen som fanns där, tog ansvar och delade vardagen och allting annat med henne och pappa. Efter det har jag fortsatt fått vara hennes ”Hanna”, något som jag alltid varit stolt över och sett med vördnad.

Genom åren har vår relation satts på prov, testats och nötts, men allt detta har stärkt oss. I den känsliga situationen som det varit har Ds dotter många gånger måstat prova var jag står, vem jag är, mäta sina egna upplevelser, tankar och känslor mot omvärldens. Hon har tittat ut mig, mätt mig och kallat mig för sin mammas namn och ”mamma *****”, jag har då sagt något som ”men så tokigt det blev, det heter ju inte jag” så har vi skrattat lite och så var det ingenting mer med det. 

 Att jag får vara en del i hennes lilla värd har känts både stort och fantastiskt vackert.

Men jag har aldrig hävdat mig som någon mamma till henne, även om jag ÄR den vuxna kvinnan och mamman i vår familj, i synnerhet nu efter att D och jag fått vår Felicia. Jag gör allt det som en mamma gör, det är faktum, så har det varit. Men jag har aldrig lagt mig i eller försökt påverka Ds dotter i det. Jag har alltid varit trygg i den plats D och jag valt, den plats som hans dotter valt åt mig och hon och jag tillsammans format för varandra.
D och jag valde från början att dela ansvar, att vara jämlikar i familjen och lika viktiga inför barnen, här är det ingen skillnad på någon av oss, alla är lika värda oavsett vem som kom först eller hur mycket man bor under vårt tak.

Det har alltid varit en självklarhet för mig att vara ute mycket, jag är uppvuxen så och vi har hund sedan några år tillbaka. Eftersom jag är ute flera gånger om dagen blir det ofta samma vägar... Många gånger har jag gått omvägar, vänt helt om eller till och med ”gömt mig”, för att undvika konfrontation, för att om eller när jag stött på Ds ex har hon många gånger "flugit i taket"…
Några gånger på stan, någon gång i en lekpark och någon gång vid andra tillfällen har detta lett till fruktansvärda hotelser, panikångest och en flicka utom sig i tårar. En flicka som blir rädd för att visa glädje, som måste gömma sig. En flicka som måste akta sig och tänka efter. En flicka som vet att ”det bara skapar problem” …

Det har gått så långt att jag utvecklat en stark intuition eller ett ”sjätte sinne”, en underlig känsla i magen och sedan ”undanflykter” eller orsaker som dyker upp i huvudet så att jag väljer bort eller gör annat… Senare kan jag få veta att just dit/där/då som jag hade tänkt eller planerat…!

Ja, vid något av dessa tillfällen har jag både ifrågasatt och kanske kritiserat. Sagt något jag säkert inte borde ha gjort. Jag har också rätt att säga ifrån när jag blir orättvist behandlad. Man får inte bete sig hur som helst emot andra, vissa saker är faktiskt bara inte okej!

Jag har samma rätt, som människa, att bli visad aktning för min person och har samma rättigheter i det! Utan beteckningar eller någon slags "rangordning". Vad har jag att bevisa? Jag har samma rätt till plats och rymd, samma rätt till kärlek och att ge av allt som jag förmår till den jag önskar.

En sak som gått upp för mig är hur fel det kan bli och hur fel man kan göra, utan att man tänker på det. man reagerar först, ett invant beteende och svarar på ett inlärt sätt i en given situation - psykologi! Bemöts jag med agg, ilska, hot och orimliga krav, så är det ganska givet att man lägger armarna i kors, skyddar och försvarar sig! Står på sig och går emot! (detta är ett beteende från såväl djur, som barn, som tonåringar till äldre..)

Om man istället möts med vänlighet, eller i alla fall någonting annat än vad jag just beskrev, då är det mycket enklare att möta frågan ppå samma sätt, öppet och vänligt, vilket mera troligt gör att man kan komma överens om någonting som är rimligt - från båda håll! 

En gång som jag vet blev väldigt fel var när jag skulle möta upp D efter att dem varit tillsammans alla tre på en aktivitet och jag gick in för att se om det var långt kvar, det hade gått fortare att ta sig dit än vad jag räknat med och det var kallt ute. Jag ställde mig då vid dörren ut, så att jag skulle kunna gå ut så fort jag hörde att dem var klara… Då kommer Ds ex stormande, rytande, hotande och spottar och fräser ord och saker jag aldrig skulle ta i min mun!... Det kändes fruktansvärt att bli påhoppad på det sättet!
I efterhand, ja, jag borde ha aktat mig bättre för att gå dit och jag gjorde det aldrig igen. Detta, liksom andra saker/missförstånd eller händelser som inte blivit bra, har jag bett om ursäkt för, både skriftligt och på ett möte, där min avsikt och vilja var att lyssna och komma vidare.

Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...

Både pappan och jag har fått ogrundade anklagelser emot oss och vi ska lyssna, vi ska göra, vi får inte och så här ska det vara. Mot mig låter det ”du har ingenting med någonting att göra”, men ändå har exet rätt att säga, kräva, tycka och annat. Pappan både dum och idiotförklaras gång efter annan. Efter möten på familjerätten har det sagts att den förälder som har flickan hos sig tar hand om henne efter bästa förmåga och fattar ”omkring beslut” och vem som sköter om i dennes ställe vid jobb tillexempel.

Några gånger har jag tröttnat och skrivit tillbaka till Ds ex, med frågor om varför hon gör som hon gör, när hon själv säger raka motsatsen till oss. Det är inte roligt att få höra en massa om vad eller varför man gör någonting och visst är det onödigt. I efterhand kan man ju alltid se andra lösningar och vägar att ta. Jag vet att jag inte har sagt några rent elaka saker, för det gör jag inte, inte mot någon, även om jag vet att jag på ett onödigt retfullt sätt har ifrågasatt, liksom jag själv så många gånger blivit det. (väldigt barnsligt alltsammans, tyvärr).

Egentligen ska man tänka om man själv vill bli kommenterad i situationen, vill man inte det så ska man själv också vara tyst! :) Eller säga det på ett trevligt sätt/med en vänlig fråga. Inte genom hot och krav.

Tillexempel; vi ska lämna si eller så mellan vissa tider så att flickan får leka av sig och vara på dagis( absolut inte med mig) osv… Samma dag kan exet själv säga/skriva att hon ska ha flickan hemma då eller då. Fast exets åsikt emot oss är att flickan måste och behöver vara på dagis, att det är super viktigt mm.

Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...

Eller ”rätt ansvar” över sitt barn, när det gäller regler, rutiner, läggdags på kvällen, mat, eller ... Så väljer jag faktiskt att inte utelämna allt som jag skulle kunna, jag väljer att inte skriva om allt som jag faktiskt skulle kunna göra. Jag vill inte bråka, jag vill inte värdera någon annan eller vad denne gör.

Vi är olika, det är okej, vi tycker olika, värderar olika och det är också okej! Jag hoppas och vill tro att vi ändå gör vårt bästa, vad vi tror är bäst/mest rätt. Förhoppningsvis kan vi välja att vilja lära oss av det som är olika...!

Andra gånger har jag försökt med mildare ton att fråga någonting, att informera om något eller försökt ”räcka ut handen”, mötas, försöka se vad vi har gemensamt och hjälpas åt.

Det är inte lätt att ha barn jämt, det dyker upp många frågor och funderingar, oro och tankar. Och allt detta och ännu mer de stora glädjeämnena som finns, vill och behöver man dela med någon!!!

Det har jag önskat och velat så innerligt, dela! Jag har drömt om att kunna prata, att kunna ses över en fika eller höras av mitt i veckan för någon timmes hit eller dit. Gånger när jag vet att exet haft det kämpigare, hade jag så gärna velat säga att vi kunde ha hjälpts åt!

Något som jag däremot tycker är fel är när vi anklagas utan grunder, när det ställs krav med hot och andra otrevligheter. När det bara ska vara så, som hon säger och på hennes sett, annars kan vi glömma, annars ska vi minsann få se, annars händer det någonting eller så får vi ta konsekvenserna för det också! Då känns det inte rätt! Så kan man inte prata med varandra och tro att det ska fungera! Det är inte samarbete, det är inte att mötas eller att hjälpas åt, att stötta varandra i föräldrarollen (min sambo och exet). Det är snarare att bryta ner, sätta käppar i hjulet och förstöra någonting som annars skulle kunna fungera - om man pratade vanligt och med en vänlig inställning till varandra!!

Barnslig, liten flicksnärta, omogen och på samma nivå som dottern… Jag har varit för aktiv, daltat, gjort för mycket, varit fel. Jag ska ta ansvar, men inte fel ansvar, man ska göra "på rätt sätt" vara "på rätt sätt", jag är inte, har ingen rätt och är vad, ett psykfall?... Den som bestämmer vad som är "rätt" är så klart exet. Därför har det också varit så svårt att komma någonstans...!

Det har varit jag som varit ute i lekparker, jag som lekt och varit, mitt i och där- glad och älskad. Jag vet att exet inte alls är som jag i det avseendet, det har hon själv uttryckt många gånger. Vi är olika, vi uppskattar olika saker, prioriterar olika, ser olika, vill olika… Och det är så bra! För tänk så mycket ett barn med olika vuxna i sitt liv får uppleva och lära sig! Vilken rikedom det är! (om man väljer att se det så)
En del saker kanske inte är så olika som de först verkar? För nu har exet börjat hitta de platser dit jag alltid gått med flickorna, göra allt sådant som jag förut gjort. Och tonen i bloggen (bland annat) har svängt, i vissa avseenden... Vad det beror på ska jag lämna osagt, liksom vad som förut skrivits och hur. Men nog är det en stor skillnad! Jag kan bara undra varför...

Jag kunde skriva långt och länge, om allt som har hänt och sagts, om misstag, om all frustration och maktlöshet, funderingar och missmod. Om allt som i det mörka, ändå varit varmt och ljust. Om hur kampen i motvind känts förgäves och hur jag trots det alltid försökt se på saken med blida ögon och finna goda saker att tänka.

Att jag gång efter annan försökt räcka ut en hand, fråga hur vi skulle kunna göra och mötas efter allra bästa förmåga. Slängt i ansiktet har jag fått höra att jag har en massa att bevisa, att allting är mitt fel och att jag ska bort.

Trots hot, trots spaltmetrar långa och hitan och ditan med jag vet inte allt, så står jag ändå och försöker finna svar och möjligheter, nya vägar med överseende över allt som gjort ont… 

Sökt på ordet RESPEKT och läst en hel del om detta tunga, stora, svår fångade ord. Det används med tyngd och eftertryck, men vad betyder det egentligen och hur visar man respekt? Är det någonting man har rätt till, någonting man får? Är det någonting man måste förtjäna?

Vad är respekt för dig?

Det jag ser när jag läser är att de flesta är överens om att alla ska respekteras, men att man också måste förtjäna respekt. Om en person inte förtjänar respekt av någon anledning ska denne ändå visas hänsyn för sin person och sina olikheter/egenheter.

Två viktiga ord till detta är att lyssna och att visa tillit. Att vara närvarande och uppriktigt lyssna till den person man möter, att lita till den personens uppriktighet inför det denne känner, tycker eller säger.

Detta hittade jag bland annat;

”När vi tittar på synonym till ordet respekt ser vi dessa ord: omtanke, vördnad, hänsyn, fruktan, rädslan, auktoritet, prestige.”

Det här tycker jag är intressant att stanna vid och fundera över, vad respektive ord betyder och tillför eller innebär i samband med begreppet respekt. Två så olika ord som omtanke och fruktan, auktoritet och prestige…

”När man respekterar varandra, betyder det att man t ex inte förlöjligar eller hånar varandras åsikter, utseende, status, religion etc.  Alla borde få respekt, men så är det inte.”

Utifrån detta kan man läsa, som många också skrev – du ska vara mot andra som du själv vill bli behandlad. Visa vördnad för en persons egenart, känslor, tyckanden och dennes gränser. Du ska lyssna och lita till denne.

Jag håller delvis håller med om; respekt ska förtjänas. För har alla rätt till respekt så går den rätten före! Även om det är lättare att visa vördnad för en person som möter mig som jag förväntar mig. Detta går åt båda håll, alla är olika, förväntar sig olika och har lite olika riktlinjer för vad som är respekt. Där återkommer ordet att lyssna och ta emot det som sägs.

”Filosof Joel Feinberg skrev 1975 en artikel där han identifierade tre former av respekt…

Den andra formen, Observantia, är den moraliska formen av respekt. Den innebär att objektet för ens respekt genom sin blotta existens ställer rättmätiga krav på hur man behandlar det. Det är observantia som hänsyftas då man talar om lika respekt för alla.”

Om alla har rätt till respekt och respekt innebär att man t ex inte förlöjligar eller hånar varandras åsikter, utseende, status, känslor eller gränser (osv) så betyder det också att man måste kompromissa, ge efter och mötas någonstans i mitten.
Tillexempel om en vill äta ute, en hemma så kan man beställa mat. Om en vill äta picknick och den andre inte orkar gå ut, kan man äta på balkongen. Jag vet inte hur man bäst ger förslag på var och hur man kan mötas.
Respekt är också att möta varandra på ett trevligt sätt och inte tala illa om eller direkt till någon.

Att vara uppriktig, att tala sanning. Att vara objektiv och att återge. Jag har läst om det i skolan och hur otillförlitliga vittnesmål är, att efter gånger av upprepning, minnen, erfarenheter och känslor, så ändras vittnes utsagan efter varje gång. Därför har jag tittat i sådant som jag förut antecknat och som tidigare skrivits. Därför återges ingenting i sin ”helhet” eller alltför precist – tiden, erfarenheter och allt som hänt sedan dess spelar minnet allt för stora spratt.

.

.

Here’s the truth,

the whole truth and nothing but the truth

so help you God!

.

.

Jag har aktat mig mycket för att skriva om vissa saker och vissa delar av mitt liv här i min blogg. Jag har velat skydda min familj, mig själv och hela den här situationen som tycks urarta allt mer. Jag har inte velat vara del i det ”blogg krig” som verkar utkämpas. Jag har inget behov av att jämföra mig eller mäta mig med någon annan. Jag har inget behov av att peka åt, hänga ut eller få med håll från andra i det avseendet.

Jag är trygg i den jag är, i vetskapen om att jag gör mitt bästa (jag vill väl, försöker tänka till och göra så bra jag kan, jag kan stå för det jag sagt och gjort, jag vet att det inte alltid blivit bra, men min tanke bakom har varit så bra jag förmått). Jag är trygg i den plats jag funnit, den plats som vi valt åt varandra och vårat sätt att förhålla oss till situationen och det som möter oss... Det räcker för mig, jag vill inte byta ut någonting av det jag har, jag är så glad, så stolt, så tacksam och så vördnadsfull inför det!
 

.

.

De gånger jag pratar om allt det här komplexa, den maktlösheten som jag känner och den förtvivlan jag upplever inför allt det som är svårt, som gör ont och känns både orättvist och fel, är det aldrig någonsin för att svartmåla någon annan eller ställa denne i ”dålig dager”. Vilket jag så gott som alltid förtydligar!

Jag försöker bara se på allting med nya ögon, finna andra vägar att gå för att komma runt allt det här. För att hitta ett förhållningssätt, för att förstå.

.

Jag är trött på att bli uthängt och pekad åt. Mina välmenade försök vänds emot mig och försvarar jag mig blir jag hånad. Allt jag säger plockas ur sitt sammanhang och slängs tillbaka fördärvat. Krav efter krav spottas i mitt ansikte; ska, får inte, ingenting, och med det följer diverse tillmälen och hot; idiot, dum huvud, mara, flicksnärta, fittjävel, psykfall, ska banka in skallen på dig, det är inget hot det är ett jävla löfte, jag ska sätta stopp för dig det ska du nog få se . . . . . orden i följd fyller flera A4 sidor.

Mina frågor och min välmening förlöjligas. Min kärlek förfulas och allt som är gott slås i bitar. Alla försök är förgäves och där spaltas rättigheter, respekt, ansvar och skyldigheter upp, acceptans och ”din rättmätiga plats”, gränser och så vidare.

Jag vill inte läsa av andra hur jag känner, tänker eller vad jag har för avsikter i den jag är och vad jag gör! Ingen annan än jag kan veta det, och de felaktiga antaganden som görs ligger till last för alla! Det finns ingen vinst i det för någon!

.

.

Jag flyttade mil hemifrån, jag stod ensam. Idag har jag fortfarande inte många… En sak jag tydligt minns från när jag kom hit, när mitt hjärta föll för D och han råkade ha en dotter sedan tidigare, var att den tjejen som var mamma, kanske skulle kunna vilja bli min vän. Jag var orolig, jag var tydlig mot D, det vet jag så väl, för jag har genom åren så många gånger försökt sätta mig in i hennes situation, tänka hur jag själv skulle vilja bli bemött i olika situationer, tänkt och känt vad jag skulle tyckt vore viktigt…

Jag skulle vilja veta om pappan träffade en ny, jag skulle vilja träffa henne och veta vem hon är! Det var det första… Jag skulle vilja veta att mitt barn har det bra med den här tjejen, jag skulle vilja kunna prata med henne om mitt barn. Sen har den här tanken och känslan dykt upp emellanåt.
Efter jag fick min egen dotter har jag ännu mer tänkt på detta, så klart! Och ja, jag har alltid kunnat förstå det komplexa och svåra i att någon annan tar hand om mitt barn, så klart! Men jag har också tänkt och känt ”det ger mig inte rätt att bete mig hur som helst!”

Svårt, mycket svårt.

Det var del ett...

Du har skrivit din sanning, nu vill jag skriva min!

Om det är sant vad du skrev om din önskan om vår relation, bär vi samma dröm. Det är upp till oss båda att förlåta och glömma, välja att se annat i varandra. Vi har båda gjort fel och fått ont. Antingen väljer vi att mötas där, i vår sanning, även om den är olika, så ett frö och gå framåt.

Uppriktigt, med tillit och respekt, acceptans och förståelse.

Utan krav - ge och få! Det som har varit har hänt och det kan ingen ändra på! Men vi kan göra allt för att framtiden ska bli bättre!

Att vara mamma är inte något man bara blir, ett val man gör.

Det är inte en rättighet,

att vara mamma något storslaget och fantastiskt,

Att få vara mamma är ett privilegium och en ofantlig gåva!

Att vara mamma,

att bli förälder, är ett vördnadsfullt uppdrag som måste vårdas,

varje dag!

Föräldraskap är ett storslaget äventyr

och en fantastisk resa

som man får uppleva tillsammans.

Att vara förälder bjuder en städig utveckling

och varje dag bär nya möjligheter och kunskaper.

 Att vara förälder kan vara både utmanande och lärorikt,

sagolikt, fullt av frågor, oro och ibland ganska svårt.

Att vara förälder innebäär salig lycka, enorm stolthet och

kärlek som som flödar ut till himlens alla stjärnor.

Som förälder har du chans att vara mer än vad du någonsin varit,

bli mer än du någonsin trott.

Som förälder får du super krafter, större än vad du själv kan förstå

och inflytande starkare än någonting annat.

Det är viktigt att se efter vart man sätter fötterna

och vårda det stora ansvaret man bär försiktigt.

"En förälder agerar sjukvård och taxi, kock och städerska, sömmerska, uppassare och behöver färdigheter och kunskaper större än de mesta andra inom både det ena och andra området..  En förälder är en vän, en vuxen förebild, en förälder bär oro, kärlek, sätter gränser och håller rutiner, vilket inte alltid är så lätt.

Som förälder behöver du en hel massa tålamod, uppfinningrikedom och ork.

Att vara förälder innebär att finnas till hands, att se efter, stötta och uppmuntra, ta alla stunder av frustration eller behov av att avreagera sig, bollplank för livets alla tankar och funderingar..."

Men vare sig du är mamma, pappa, syster, vän, bonusförälder eller respektive i en relation, så är du fortfarande DU, dig själv och en individ, viktig i din person som alla andra.

Alla har rätt till dåliga dagar, alla kan vara trötta, ledsna, sura och arga och mamma eller inte, så får man vara det, så och det är helt okej med känslor! Det är så viktigt att visa att det är okej, för det blir bra igen! (allting med motta, så klart! Ett barn är alltid ett barn!)

Att vara mamma är så mycket lättare än att  vara bonusmamma har jag märkt, rättigheter eller inte, ansvar eller inte, delaktighet eller inte. Vissa begrepp har ringa betydelse för det stora hela.

Att ha ett barn varannan vecka är också mycket lättare än att det är olika och familjen splittras.

Att ha familjen samlad varannan vecka innebär möjligheten att vara bäst, varje dag när man är tillsammans. Det innebär möjligheten att få allt av livet utan att behöva välja eller prioritera hela tiden. Att ha familjen samlad varannan vecka innebär att du får allt du vill ha, om du bara väljer att se det så. Du bli bäst i dig själv och i din föräldraroll! Dessutom känns inte familjen eller tillvaron lika splittrad, som när alla bor olika "hela tiden"...

Det är konstigt med vissa saker. För så klart man vill ha barnen här, hemma, hos sig hela tiden! Det läser jag och förstår jag verkligen alla som känner och skriver!

Men sedan tänker jag, eftersom jag vet skillnaden och verkligen har fått känna på de olikheterna som barn på heltid och varannan vecka innebär...

Hur det än är och även om jag aldrig skulle vilja vara tvungen att lämna bort Felicia eller vara utan mitt lilla hjärta flera dagar "mot min vilja"! Så är det otroligt bra att ha varannan vecka! Faktiskt!

Man har så stora möjligheter och som jag skrev, man får allt utan att behöva välja! Det är en svår balansgång och ett stort steg att ta för att se det så. För visst vill väl även jag att HELA familjen ska vara hemma och tillsammans jämt! :)

Jag är så tacksam och så glad för allt vackert som jag får dela och uppleva tillsammans med er! Jag känner mig verkligen lyckligt lottad!

Det är inte alltid så lätt, ibland är det till och med riktigt svårt! Men jag vet att vi klurar ut det tillsammans, stöttar varandra och ser till så att det blir bra!

Jag älskar er mer än ord kan förklara!

Man kan inte mäta kärlek,

inte väga den eller värdera den.

Man kan heller inte jämföra den,

ty alla kärlekar är olika!

Jag klarar det, jag klarar allt! Jag kan och jag vågar!

Jag blir så stolt över mig själv, jag blir så glad! Vilken otrolig styrka och vilken härlig och skön känsla det är!

Lite ensam, mycket att göra, Felicia och jag, utan bil och körkort, men det går, det går riktigt bra! (även om det är sjukt tomt, tyst och alldeles ensamt utan pappa Älsklingen och allra käraste Hjärtebarnet/storasystern).

Vi har det bra i alla fall.. Lite fullt upp då jag fått för mig att hitta på en massa göromål här hemma ;) Plus praktiken (som är slut nu, känns både och - haft det otroligt bra, roligt, givande och trevligt, men skönt att landa lite i det nu också) och plugget, för det är några uppgifter jag håller på med nu, närmare bestämt tre ganska stora arbeten, som i alla fall snart är klara :-D Matlagning, inhandling, mys och bus med Felicia, mig själv...

Men det är bara att prioritera, och det har vi gjort! Hämta på dagis och ut och leka lite någonstans, handla om det behövts, gå lite ärenden på stan, laga mat och mysa lite.. Sen har jag försökt varva här hemma och hunnit med både tvätt, en massa rensning och städ i köket och några garderober och sådant. Känner mig så duktig! :-D (och dammsugit så klart)

Kvällarna och morgnarna (och ja, allt däremellan också!!) har varit så mysiga! Lugna, sköna, bara tillsammans med en massa gos <3 Kärlek kärlek kärlek!

Nästa vecka ska jag ta toaletten riktigt grundligt, bädda rent och tvätta undan det... Sen var det någon sak till jag tänkt för oss också.

Men nu går vi på helg Felicia och jag! :-D Åka iväg (kanske till Högbo) för att mysa och hitta på lite skoj.. Det blir härligt det! Tänkte försöka träffa lite trevligt folk och bara ha det bra ;)

Felicia är så go och hjälper mig så mycket när vi grejar.. Hon har sina saker som hon donar och plockar med, små pratar och grejar med mig Det är så härligt! När vi tvättar ska hon ha nycklarna och traskar själv i trappen, håller i sig i "gallret" under räcket (som är för högt än) och mig i handen.. så pratar hon och donar så det ekar i trapphuset Gullungen min

Vi har lagat lite olika god mat den här veckan, speciellt gott var kycklingen ;) Åt med ris, en smarrig sås och massa härliga grönsaker. Mums!

Ikväll blev det pannkakor, vilka jag tycker själv att jag gör riktigt smarriga, lite matigare och bruna och fina (inte sådär gula och slemmiga :p ) Snälla svärmor kom över en stund och körde så jag fick slänga lite skräp (noga med såndär sortering jag) och sedan iväg för ett annat fix som jag ordnat. Tur jag har som kan ringa om en bil när det verkligen verkligen behövs!

Annars är det bara att planera, traska eller ta cykeln!

Daniel, min kärlek, min älskling är Bäst! Han är värd allt det underbara jag hoppas att han möter, allt det fantastsiska han får uppleva!! Jag skulle så gärna vara där och dela allt detta med honom! Men man kan inte få allt.. Hur det än är så är jag så otroligt glad att vi har möjlighet att göra så här, att han fick chansen och tog den! Det är ju jätte stort!

Jag blir så varm och glad (och faktiskt alldeles tårögd) när jag får ett litet meddelande ifrån honom. Jag blir alldeles varm inombords och all den kärlek jag känner, som vi delar svämmar upp. Det är inte alls roligt eller så lätt att vara ifrån varandra. Det kommer en jätte jobbig känsla som ger magont.. Jag vill vara nära, jag vill ju ha honom här!!

Sen är det klart att jag varit van att sköta, fixa och göra mycket själv! Det har varit så med jobb och annat. Vilket fungerat jätte bra för våran familj! Klart man ska jobba! Klart man får träna och självklart ska man träffa sina kompisar!!! Man måste alltid få vara sig själv, en person och individ, även om man är förälder! Sen förhåller sig alla olika till det... :-)

Men känslan, vetskapen.. Nu är han ju bara så långt borta och kommer inte hem senare ikväll eller imorgon eller om en stund... =/ Blä! haha

Min vackra, underbara, älskade Daniel Ingen kan få mig så tokig som du, ingen kan få mig att må så bra som du (förrutom våra underbara tjejer också så klart!!!) Ingen ger mig fjärilar i magen som du, tar bort alla bekymmer..

Du är mitt kaos, du är min trygghet, du är min kärlek och min bästa vän!

Daniel du är allt jag vill ha!

Nu ska jag ta med mig min braiga bok och krypa ner i sängen och bara ha det bra. Skönt efter en dag med full fart och massa fläng. Iväg till dagis efter morgonstöket och lite bus. Sprang en halvtimme ungefär - härligt!!! Dusch och iväg till praktiken, vidare till skolan för en lektion om paliativ vård och sen hem (och jag trampar på när jag cyklar!) greja lite hemma snabbt innan jag promenerade till dagis igen för att hämta hem min lilla skatt Promenera iväg och handla lite, leka i lekparken en stund för Felicia ville det så gärna ;) Hem igen.. Pust!

Så kan det vara! Därför går vi på helg nu och ska bara mysa, busa, ta det lugnt och ha det bra... Vara ute, hoppas på fin väder! Så vi kan träffa lite finisar och mysa i Högbo eller så ;)

En go bild på Pappan och Felicia

Saknar, längtar!!!  Mitt hjärta slår så hårt för er och jag älskar er mer än några ord kan beskriva!!!Vi tillsammans, nu och alltid!

Näe, nu har jag svamlat färdigt!

Ibland är det lättare att skriva, om man känner att det finns någon där, som tar emot det man behöver säga. Lättare att lufta sitt hjärta, om man vet att man får svar på alla frågor som dväljs där inne. Det känns tryggt och skönt, om någon håller ett ljus för en, så att man vet att mörkret inte är ogenomträngligt.

Varje ord är en gåva, en tillits förklaring, en utsträkt hand... Ett tecken på en önskan och en vilja av något slag. Ta emot den gåvan och vårda den väl.

Idag har varit en hemskt förskräcklig dag. Och en alldeles underbar dag. Det har varit riktigt ruggigt och kallt ute. Inne har vi det alltid varmhjärtat, nära och tryggt. Vi började dagen så fint<3 sen avslutade vi den likaså :-D

Däremellan har det varit både upp och ner, ut och in, allt möjligt och ingenting... Det är jobbigt, rörigt, svårt, det gör ont och jag vet inte alls var jag ska göra av det eller vart jag ska ta vägen.

Jag tänker. Jag frågar. Jag tänker ingen och försöker. Jag vill. Jag vill verkligen. Men, och det är ett stort men! Vill, tror och tänker jag åt ett håll och andra åt ett annat, ja, då blir det ju fel i alla fall! Jag vill prata, förstå, veta. Jag frågar. Tyst. Inget svar. Jo.. Nej, mer anklagelser, hån, fula ord. Spottad i ansiktet. Barnet spottat i ansiktet.

Makt? Kärlek? Rädsla? Behov? Trygghet? Konkurrans? Avundsjuka? Osäkerhet?

Vad handlar det om? Varför?

Jag vill mötas någonstans i mitten, jag vill hjälpas åt. Jag vill fungera. Jag vill veta åt vilket håll jag ska vända mig, vad jag ska titta efter. Jag vill vara, göra, bra. En lösning, en väg som passar, som alla kommer fram på och få plats på, någonstans som alla hittar.

Jag tänker inte göra volter och sitta fint. Rulla runt och tigga godis. Jag tänker inte ta stryk! Jag har rätt till mer, jag är värd bättre!

Jag vill inte ha någonting, jag behöver ingenting. Men jag har rätt! Jag och alla har rätt till att bli accepterad, respekterad! Bemött som människa.

Jag är jag och jag gör mitt bästa, anstränger mig i det yttersta. Men jag orkar inte heller alltid. Och ja, jag säger också ifrån!

Jag kräver inte många mandat, jag vill inte hävda mig mot någon annan. Jag vill inte konkurrera eller ta någonting!

Jag vill bara vara MIG, JAG! Jag är utvald och jag stannar. Jag hittar min plats, min roll, mitt sätt att förhålla mig till allt och tillsammans med den som valt mig, dem som valt mig, vill ha mig, skapar och formar jag. Vi bygger våran borg, knyter våra band och formar de relationer vi vill ha, där vi är, för dem vi är.

Det kan ingen ta ifrån oss, det ska ingen ta ifrån oss lika lite som jag vill ta från någon annan. Det är ingenting som kan jämföras eller mätas, det är inte meningen. Du är du och jag är jag. Det jag har är mitt, det du har är ditt - och så är det, punkt.

Jag önskar att vi flyter, svävar. Jag önskar att det går på räls.

Vuxna kan vara så förbannat barnsliga. Och vilken prestige! Vad är det?!

Vuxna gör och skapar, vuxna fattar beslut och bestämmer. Vuxna gör och bråkar, först ett och sedan annat...

Vuxna gör om och där är ett barn mitt i allt. Vuxna byter, vill olika, vill annat. Väljer nytt. Barnet följer med. Där, mitt i allt är barnet, okej. Barnet lyssnar, ser, barnet anpassar sig och vuxna bestämmer. Fel! Fel är det när barnet anpassar sig och slår rot mitt i det som de vuxna har bestämt...

Är det så?

Jag hör, jag lyssnar, jag frågar.. Men det ekar för där kom inget svar. Säg ett, men säg då resten så att jag förstår vad sjutton det handlar om! Jag är mer än villig att hitta en omväg om det är en väg som alla hittar!! 

Jag vill inte höra krav, inte bli utsatt för påhopp. Jag vill inte höra glåpord eller fula gliringar. Det ger mig ingenting, det tar mig ingenstans.

Jag vill flyta, sväva! Jag vill segla fram...

Näe, jag är alldeles för trött för det här nu! Ska krypa ner och gosa brevid lilla skatten min som somnade med armarna om min hals... Lilla go hjärtat mitt <3 Jag bär kärleken för dig så ömt!